goldcot

Det gör så ONT i hjärtat! :*(

I går kom så dagen jag fasat för så länge... Youqer flyttade till sitt nya hem...

Jag är helt övertygad om att han hamnat i ett fantastiskt hem där de kommer att ta vara på hans talanger, men det är ändå så tungt! Trots att jag varit förberedd på denna dagen sedan han föddes - då planen hela tiden varit att sälja honom - så var det otroligt svårt att se honom åka. Han har varit såld länge, men jag ville vänta och se så hans åkomma från förra sommaren inte återkom innan jag släppte iväg honom...

 

Youqer har en personlighet som inte kan beskrivas med ord, han tar verkligen tag om ens hjärta och släpper inte taget! Jag kommer sakna honom något otroligt, men hoppas och tror att han ändå får det bättre där... Förhoppningsvis kommer vi att kunna följa hans framsteg framöver.

 

Min fina, söta, älskade tokunge

   

---

I övrigt har jag hunnit med att fylla 40 sedan senaste inlägget och fick då en minst sagt personlig present :)

                       

                         På detta paraply står alla hittills födda i stuteri Goldcot :)

---

Vi blev minst sagt paffa när vi en dag åkte på en smal väg och kom runt en krök där vi fick se denna best!

Men fin och pampig var han - tur dock att han blev bortskrämd av hundarna han står och tittar på så vi kom förbi :)

Ville inte gärna gå ut och försöka få honom att flytta på sig :D

Vilket tjusigt paraply då! :) Hoppas han får det bra i sitt nya hem.

Åh Youqer!! Han är så otroligt lik min Picasso (som inte lever längre). Jag förstår att du är jätteledsen över att skiljas från honom.

Ibland kan man ju undra, varför håller man på med uppfödning egentligen? Det blir ju bara en massa smärtsamma skillsmässor hela tiden....vore det inte bättre att bara ha en eller ett par hästar som man vet att man inte behöver skiljas ifrån?

Ändå är det där med uppfödning som ett gift. Det är så fantastiskt och underbart att få uppleva hur föl kommer till världen. Man vill liksom inte missa den biten av "hästeriet".